Jag läste en krönika i tidningen Dagen av Thomas Idergard och han citerar religionssociologen Christian Smith som myntat uttrycket ”moralisk-terapeutisk deism” om den vanligaste formen av kristen tro idag.
Moralisk-terapeutisk deism står för följande trossatser:
Och så konstaterar Idergard: Men ingen av dessa trossatser stämmer överens med Jesus Kristus liv och förkunnelse.
Jag vet inte hur ni tänker men när jag har läst igenom de här trossatserna några gånger så är det en fullkomligt normal bild av hur nutidsmänniskan skulle önska att det var. Det är en ganska bekväm gudsbild. Den tar inte över mitt liv och gör inga anspråk som för mig får några kostnader. Men den är inte sann och fungerar inte.
Beskriven på det här sättet är den kristna tron lätt att förstå. Jag har liksom kvar kontrollen över Gud istället för att jag lämnar över kontrollen till Gud, som är ett vanligt sätt att uttrycka att man tror på Jesu namn. Moralisk-terapeutisk-deism utgår ifrån vad jag tänker och tycker som människa. Problemet är att den kristna tron inte utgår ifrån mig och vad jag tänker och tycker. Den utgår ifrån Gud och hans ord. Vi har fått hans skrivna ord Bibeln som viss vägledning. Och vi har fått hjälparen för att vi ska kunna tolka hans ord korrekt. (Sedan finns det ju märkligt nog ändå oändligt många tolkningar pga människans ofulkomlighet)
Jag vet inte hur ni är men den tillvaro som vi lever i hjälper oss att krympa Gud till en obetydlig klump av förhållningssätt. Min egen besvikelse, egna bekymmer som tar för stor plats och inte löser sig osv. Spretigheten i den kristna tron, bl a genom ondska som också utgör sig för att vara Kristi budbärare. Uppfattningen om Gud blir så liten.
Men det är klart att utgår den kristna tron från mig, så kan ju inte Gud vara större än min begreppsvärld. Det är väl detta som moralisk-terapeutisk-deism gör. Men tack och lov så utgår inte den kristna tron från oss människor, nej den är en uppenbarelse från Gud själv. Han har genom hela människans historia uppenbarat sig för människor för att förtröstan på honom inte ska dö ut.
En religion som börjar med Adam och Eva för 6500 år sedan kan ju inte bedömas utifrån vad jag håller med om eller inte. T ex, jag läser i bibeln och säger direkt att detta håller jag med om, detta håller jag inte med om. Men bibeln är en samling böcker för att lära känna Gud, inte ett dokument att använda vår tids källkritik på.
Om Gud är evig, så var ju hans direktiv för sin skapelse samma för 6500 år sedan som idag.
Om jag inte håller med om lagarna i mitt land, så kan ju inte jag säga att i mitt hus så gäller mina egna lagar för mitt liv och fortfarande mena att detta är en del av Sverige fast med andra lagar.
Det är ju samma sak med den Kristna tron, jag måste lära mig den 6500 år långa historien av vår tro för att förstå Gud och vem jag är i förhållande till honom istället för att fastna i moralisk-terapeutisk deism.
Om vi då ska försöka hitta något i Bibeln som motsäger dessa trossatser.
Vi börjar med att konstatera att Gud vill oss väl: Joh 3:16 ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” Så vi kan konstatera att han älskar oss alla, men vi måste göra ett aktivt val av att välja att tro på honom.
Men att Gud vill oss väl betyder inte att vi alltid kommer att leva lyckliga och känna oss bra. Många berättelser i bibeln pekar stundtals på stor sorg. Matt 10:34-36 ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och var och en får sin familj till fiender.”
Bibeln i sin helhet pekar på att Gud alltid är närvarande och att:
”…han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull.” Ps 23:3
Alltså inte bara när jag vill, utan alltid när det ger Guds namn ryktbarhet så kan han bryta in. Detta kanske vi ofta får erfara på ett negativt sätt genom obesvarade böner. Men det betyder ju inte att Gud inte också kan välsigna oss när vi inte har frågat efter det. Följer det Guds syften för sin skapelse, så kan han göra vad han vill.
Joh 1:12 ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Här återkommer det aktiva valet igen: ”…tog emot honom” och ”…tror på hans namn”. Det är hela grunden för den kristna tron att man är efterföljare till Jesus, så långt som vi kan förstå, vilket också innebär att vi kan vara hur snälla som helst utan att tro på hans namn.
Luk 12:5 ”Jag ska visa er vem ni ska frukta: Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom ska ni frukta.” Dessa ord är ju så skarpa att vi inte vet vad vi ska göra med dem. Speciellt när vi har upplevt Guds kärlek och tror på en kärleksfull Gud så kan vi inte förstå med våra hjärnor hur den kärleken hänger ihop med en dömande Gud. Men jag kan ju inte bygga mig en egen religion och sedan mena att den skulle ha samma giltighet ur ett evighetsperspektiv. Det blir ju någon slags ”hittepåreligion”. Men vad detta och andra liknande bibelverser ger oss är motivation att be för människor och för oss själva att vara vittnen för Honom och det tror jag att Gud lyssnar till. Om en människas slutdestination då ändras pga vår bön så är det inte för att människor är snälla, utan för att Gud är barmhärtig som han räddar människor.
Slutsatsen blir alltså att vi aldrig får sluta be för människor!
Jag har hört människor säga att om de fått se Jesus skulle de tro. Men där lurar de sig själva. Det var en massa människor som såg Jesus när han gick på jorden som ändå inte började tro.
I Johannesevangeliet 4:46-54 kan vi läsa berättelsen om en man i kunglig tjänst som hade en son som låg för döden. Han söker upp Jesus och ber honom att följa med för att pojken ska få bli frisk och överleva. Han bär alltså en stark övertygelse om att Jesus ska kunna hela pojken. Nu följer inte Jesus med men säger ändå att pojken kommer att överleva. När mannen sedan möter sina tjänare som är påväg för att leta upp honom och tala om att pojken hade tillfrisknat och de jämför tid när han blev frisk så skedde det alldeles när Jesus sa att han skulle klara sig. Mannen med hela sitt hus kom till tro.
Mannen säger att om Jesus inte kommer nu så kommer barnet att dö. Vilket grundar sig i föreställningen om att Jesus måste vara nära för att hela. Jag själv har också ibland tänkt att om vi bara hade haft Jesus närmare oss, om han gått mitt ibland oss så hade det varit lättare för människor att tro.
Jag har t o m hört människor säga att om de fått se Jesus skulle de tro. Men där lurar de sig själva. Det var en massa människor som såg Jesus när han gick på jorden som ändå inte började tro.
Så tro handlar inte bara om att ha sett - Nej, tro handlar om mer än att bara se, det handlar bl a också om efterföljelse, lydnad, helgelse och gudsfruktan. Så tro handlar inte om att jag bara har sett en person och sedan så tror jag att han finns. Där kan vi missta oss.
Mannen i berättelsen har ju en enastående tro som börjar med att han har gått en hel dag för att söka efter någon som han hört ryktas om och som skulle kunna hjälpa hans son. Vad är det som säger att han inte lika gärna kan missa honom när han kommer fram. Han har ju inte haft några garantier för att Jesus ens skulle vara där när han kom dit, så han chansar helt enkelt. En hel dags resa på chans. Det är vad jag kallar tro. Vi kan också ha den här tron idag som mannen i texten.
Men tyvärr så har vi lika svårt att tro idag som för två tusen år sedan. För två tusen år sedan sa människorna att om Mose hade levt idag så skulle de ha trott på honom.
Men Mose hade samma problem som Jesus. Människorna trodde ju inte heller att han var sänd av Gud. 4 Mos 14:11 ”Och HERREN sade till Mose: "Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem?”
Men när Jesus kom, så var de övertygade om att han inte var Guds tjänare. Att han inte var sänd av Gud. Och idag säger vi att om vi hade levt på Jesu tid och sett allt som skett kring honom, jo, då skulle vi allt ha trott.
Men som jag resonerade förut, så föds inte tro på det här sättet. Anledningen till att människan tror är något annat. Människorna vid den här tidpunkten såg inte att Mose var en förebild för Messias i skriften. Alltså, judarna skulle känna igen Messias när han kom för att de var kända med Mose karaktärsdrag från skriften.
De läste inte skrifterna med trons glasögon på sig. John 5:46-47
”Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev. Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?"
Det är likadant idag i våra kyrkor. Vi alla tror att om Jesus kom idag så skulle vi minsann känna igen honom. Skulle vi det? Vi har Jesus själv som bild i skriften för att vi ska känna igen Jesus när han kommer. Men berättelserna i sig är inte det viktiga att lära sig av Jesus, nej det är Jesu karaktärsdrag som är viktiga för oss att lära sig. Och det är det som bibeln talar om att Anden lär oss när vi läser vår bibel. Och utan anden så kommer vi inte känna igen Jesus när han kommer.
Om vi tar texten om Emmausvandrarna (bl a Luk 24:13ff) som exempel. Två personer påväg från Jerusalem till byn Emmaus slår följe med en främling som sedan visar sig ha varit Jesus, men inte under hela vandringen så har de förstått det eller känt igen honom.
Tiderna förändras inte, människan är samma skrot och korn som för tvåtusen år sedan. När Jesus gick här och inte blev igenkänd. Eller för 3200 år sedan när Mose levde och människorna inte trodde att han var sänd av Gud. Självsäker och självrättfärdig det är människan mitt i prick.
Vi kommer inte att känna igen Jesus när han kommer tillbaka bara för att vi ser honom. Människorna som hörde honom för två tusen år sedan kände inte igen Jesus som den Messias som de alla gick och väntade på som befriare från Romersk ockupation. Men att se och höra någon är inte samma sak som tro, för tro består bl a av efterföljelse, lydnad, helgelse och gudsfruktan.
Det står t o m i Uppenbarelseboken hur människor kommer att ”grillas” av prövningar och ändå inte vilja vända sig till Herren i den sista tiden. De kommer vända sig till honom och spotta. De kommer att se honom, förstå att det är Gud och ändå inte vilja ha med honom att göra.
Så tro är inte vad jag kan se med mina fysiska ögon. Tro är vad jag kan se med mitt andliga öga och vad jag är beredd att offra för min övertygelse. Tro kan även skönjas från vilken frukt som kommer ut av våra liv. På frukten ska ni känna trädet säger Jesus. Och detta gäller även vår tro.
I Uppenbarelseboken står det också att de som bar Guds sigill fick änglarna inte ge sig på när människor skulle prövas under den sista tiden. Vad är då Guds sigill. Jo, det är att vi sagt ja till att Jesus är Herre i våra liv och att vi bjudit in helig Ande att ta sin boning i oss. Den helige Ande är Guds sigill säger Paulus (Ef 1:13).
Om vi återgår till texten om mannen med det sjuka barnet.
Berättelser som liknar denna återkommer även i synoptikerna (Matt, Mark, Lukas) men då är det en Romersk officers tjänare som ligger sjuk. Men det finns några likheter i dessa texter som är viktiga för oss. För det första handlar alla berättelser om möten med icke-judar - vilka vi här i norden också räknas som. För det andra så behöver inte Jesus vara nära för att hela och upprätta, han kan göra det på distans. Det är viktigt för alla troende som kommer efter Jesu död att känna till, att Jesus kan hela på avstånd.
Jesu fysiska närvaro är inget obligatorium för honom för att kunna röra vid människor, för honom att hela, upprätta och skapa tro i människor. Om det bara funnits redogörelser för tecken och under i bibeln där Jesu hand lagts på den skadade så skulle det än mer fött tanken om att när apostlarna gick ur tiden så skedde heller inte längre några helanden. Detta är en utbredd villfarelse i den kristna kyrkan, att nådegåvorna och tecken och under bara fanns så länge som apostlagärningarna redogör för.
Men vi Hävdar ju idag att Jesus lever, det är ju vad kyrkan står för. Annars är vi inte en kyrkan. Och enligt den här texten kan han hela även om han inte är på plats. Vilket han uppenbarligen inte är i fysisk bemärkelse, utan han har sänt sin hjälpare helig Ande. Men det betyder också att han kan hela idag trots att han inte är här.
Berättelsen och de parallella ställen jag nämnt ovan pekar alltså på att detta är ett sätt på hur Jesus bemöter icke-judar. Det blir också en profetisk bild av hur han kommer fortsätta bära ut sitt budskap genom icke-judar genom att vara dem behjälpliga genom kyrkan med hjälp av hjälparen den heliga Ande medans han själv är avlägsen. Vilket är det vi lever i idag.
Texten är en profetisk förutsaga hur han kommer att bistå hedningar i framtiden. Inte genom sin fysiska närvaro, utan på avstånd med sin hjälpare.
Hedningarna vid den här tiden fick se helanden och Guds ingripanden för att de visade tecken på stor tro. Och därför välsignade Gud dem med under och tecken. Vi är inte det judiska folket, men Gud kommer oss till mötes när vi precis som mannen i texten visar tecken på stor tro och gudsfruktan. När vi är beredda att gå utanför vår bekvämlighet för att söka Gud. T ex en dagsvandring in i ovissheten som mannen gjorde.
Inget sker av en slump i bibeln. När Gud gör något som han gör här så väljer han att göra det på ett sätt som också sänder signaler på flera olika frekvenser. Det judiska folket fick Jesus, genom att han var jude och att han var sänd till sina egna. Och hedningarna fick den helige Ande. Genom vilken Jesus kan leda oss på avstånd.
Amen
Vad händer om vi bygger vår tro på vise-män, herdar, änglar och stjärnan men glömmer bort Jesusbarnet? Vad har dessa med församlingen att göra? Det blev ett spännande sammanträffande när jag studerade Jesu födelse utifrån den här vinkeln.
Min fru köpte en sats med pepparkaksformar på secondhandbutik för en tid sedan. Det var med en kombination av julkrubbemotivsfigurer. Vise-män, en stjärna, en ängel. Men det saknades något. Där fanns inget Jesusbarn och ingen Josef och Maria.
Hon tänkte då helt riktigt att det var lite roligt att köpa en sats formar, där åtminstone några av figurerna var med för att så småningom bygga sig ett komplett stall och krubba. Men jag som pastor fick en konstig bild för jag ställde mig frågan om det går att bygga en tro bara på vise-män, änglar, kanske herdar och stjärna? Och att vi kanske ibland också gör det, och glömmer bort Jesus, Josef och Maria.
Vad är det jag fiskar efter? Jo, de här olika figurerna representerar något var för sig.
Och alla dessa delar, visheten, vittnena, änglarna och stjärnans ljus pekar på Jesusbarnet. Och om något av dessa sätter sitt avtryck i oss, så börjar vi vår vandring mot han som är kungars kung.
Ex. Jag kan ha blivit övertygad av vishet att börja söka efter Jesus, eller jag kan ha blivit övertygad av ett vittnesbörd att börja följa Jesus. Eller kanske av att ett profetiskt ord uttalats över mig. Eller att Guds ljus har kastats på Jesus som fått mig att öppna ögonen för dess möjlighet.
För att förtydliga den sista så tror jag att ljuset har med omsorg och att få ledning framåt. Lyssna på detta: (Ps 119:105) ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”
Men alla dessa är medel för att nå fram till målet. Min tro kan inte överleva bara av kunskap, eller bara på andras vittnesbörd. Den måste landa i att jag själv får möta Jesus-barnet. Och för att göra detta måste jag få del av allt.
Att vara en del i en församling handlar inte om att jag nått ända fram. Det kan betyda att jag har fått smaka på någon av dessa vilket gjort att jag börjat min resa mot Jesusbarnet. Men alla dessa delar är beroende av att jag är en del av en gemenskap.
För att tillskansa mig kunskap så behöver jag någon eller några som undervisar mig.
För att få höra vittnesbörd så behöver jag möta andra som tror.
Ett profetiskt ord som styrker mig kommer ofta genom någon med den specifika gåvan.
Och församlingen är tillsammans den grupp som Herren kallat till att ledas fram av ljuset. Där vi har omsorg om varandra.
Så församlingen handlar om att ge andra det de behöver och att få det jag behöver för att växa andligt. Där målet hela tiden är Jesus själv.
Allt detta behövs för att hitta fram till Jesusbarnet.
För att styrka min teori så ska vi kolla på Efesierbrevet 4:11-12
Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp
Och vi ska börja med att titta på det sista i den här meningen. För att utrusta de heliga - Det är vi - för att vi ska kunna fullgöra vår tjänst och bygga upp Kristi kropp, vilket alltså är ett annat uttryck för församlingen. Så gav han dessa uppdrag till några. Och vad de gör är alltså det som vi hittar i berättelsen om Jesu födelse från evangelietexten.
Plockar vi bort en av dessa delar så blir det svårare eller kanske omöjligt att hitta fram till Jesus-barnet.
Men vad kan då hända om någon av dessa bitar saknas? Som ex kan vi ta hur olika kyrkor har betonat olika delar i den här modellen. Och ibland har de fått slagsida. Det är inte svårt att se framför sig kyrkor där evangelisten är i centrum. Allt handlar om att vittna om Jesus, lite kunskap, men mycket vittnesbörd. Eller en kunskapstörstande kyrka, där vittnesbördet och det profetiska ordet kommer i skymundan. Eller en kyrka där omsorgen är stor men medlemmarna får inte svar på sina frågor.
Ni förstår säkert att, om jag bara bygger min tro på kunskap om honom, så blir det väldigt skört om mina källor blir ifrågasatta. Många har tappat sin tro när de kommit till universiteten och mött den religionskritiska litteraturen. Hade man då burit med sig en uppenbarelse man fått genom en profetisk röst så skulle det ha kunnat vara halmstrået som gjort att man hängt kvar. För andra är gemenskapen som herden leder oss i, med hjälp av det ljus som hen har fått över tillvaron viktig och som har hjälpt många.
Och ändå har människor envisats med att bygga kyrkor genom alla tider där inte församlingen fått ett fullgott skydd mot avfall, mot irrläror osv för att man inte tagit Paulus undervisning om hur vi ska bygga upp församlingen på rätt sätt på allvar.
I vår tid så är det inne att säga att tro kan man göra ensam. Och det kan man, men frågan är hur bra vi behåller vår tro och lever ut vår tro när verkligheten kommer på. För vad är då tro? Luther lär ha sagt att tro inte bara är ett försanthållande! Och det jag tror att han menar är att tro är när dina tankar får konsekvenser för hur du lever ditt liv. Och det kommer det aldrig göra om du lever ensam med din tro. Din tro behöver en gemenskap att betjäna och betjänas av.
För församlingen är ett skydd, församlingen är ett medel genom vilket Gud förmedlar uppenbarelse av sig själv, på de här fyra sätten, för oss som lever mitt i den.
Nu är det inte så enkelt så att vi kan sätta en etikett på kyrkan. Equmeniakyrkan, katolska kyrkan, Pingstkyrkan eller Svenska kyrkan. Nej, bibeln talar om att där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.
Med andra ord så är kyrkan där troende möts för att tjäna och bli betjänade på de sätt som Gud uppenbarat för oss att vi behöver bli betjänad, för att stå fasta i vår tro. Det kan vara en löst sammansatt grupp som inte alls bär etiketten församling i juridisk mening. Men vad den gör är att den genom följande ser till att de som är en del av den delar:
Fristående så menar jag att dessa delar bara leder fram till ”en tanke” om Jesus. Men när jag får smaka på en liten del av varje här så leder det fram till en personlig relation med Jesus. Och om kyrkan ska kunna göra avtryck i sin samtid, så behövs ledare idag som inte tappar bort någon av de här delarna. Vi behöver inte nödvändigtvis vara helt framme i vår egen vandring, men att vi ser nödvändigheten i att dessa delar finns med - och är rotade i just det här sättet att leda församlingen, är viktigt för att skapa fungerande församlingar.
Amen!
Reflektion över profetia på Livets Ord Uppsala som kan läsas HÄR!
Detta är inte en reflektion som jag på något sätt menar är helt genomgående utan mer en sorts reflektion över vad några delar av profetian handlar om. Jag tror för det första att det ligger något i uttalandet om att vi pastorer behöver ödmjuka oss och det är här jag vill sätta ner ett finger för att jag tror att detta behöver förtydligas. Det är inte så lätt att exakt förstå vad och hur och på vilket sätt vi förväntas vara ödmjuka. Jag har en tro på att alla som predikar ordet bär den ödmjukhet som de tror förväntas av dem. Så när någon säger att man bör ödmjuka sig - vad exakt är det då det handlar om?
“Men ni måste först gå genom en port i Anden. Den porten har ett namn, den heter ödmjukhet.” Att ödmjuka sig i Anden är inte samma sak som att vara en person som andra uppfattar vara ödmjuk och det tycker jag framgår ganska tydligt. Att träda in i en port med namnet ödmjukhet är inte något jag kan bestämma mig för att göra och sedan göra. Nej, denna ödmjukhet funkar precis på samma sätt som med nådegåvorna, jag måste be Gud att föra mig igenom porten. Alltså att vara ödmjuk i köttet syns utåt, men att vara ödmjuk i anden kan bara avgöras av den som bär andebedömningens förmåga. Och är framförallt en ödmjukhet man håller upp inför Gud. Så att gå genom en andlig port är - skulle jag säga - något som händer i din Ande. Du själv kommer märka en skillnad när du gjort det. Om du inte gjort det så kommer du heller inte förstå att du inte har gjort det än. Det är just detta som profetian också fortsätter behandla genom att den pekar på hur människor inte kommer att vilja ta emot det som profeterna delar med dem om hur kyrkan viker sig för tidsandan. Vad denna tidsanda säger är att “allt är väl med din ande”. När någon då kommer att peka på att det inte är det så är det ganska självklart att människor tar illa vid sig. När man som pastor också tror att man lever ett liv i ödmjukhet inför Gud och samtidigt blir kritiserad för att inte göra det, då protesterar man.
Så vem är denna profetia för? För den med sig något att hålla fast vid? Hur ska jag lyssna till den? Den kan förstås tas emot av många, men vi pastorer kanske speciellt står på dess avsändarlista. En profetia ska alltid prövas brukar vi säga. Frågan här och nu är hur jag ska pröva den här profetian. Det som är av ande kan inte bedömas av det som är kött. Med andra ord så kan jag inte pröva en profetia genom mitt förnuft. Problemet är att det är i mitt förnuft som jag gör intellektuella bedömningar av sådant som jag uppfattar i tillvaron. Hör jag någon säga något så är det lätt att hamna i att bedöma det med vad jag tänker. Gör jag detta så kommer jag heller aldrig att förstå sanningshalten i det som någon annan menar är en profetia. En profetia ska alltså bedömas i anden och med den förståelse som vi fått där. Det lättaste sättet att förstå detta på är hur Josef som det står berättat om i GT och som var drömtydare gjorde när han fick en dröm att uttyda. Han vände sig till Gud för att få uttydningen. Det är alltså Gud som ska tolka åt oss. Vad kan då hända när jag drar mina egna slutsatser, jo det kan ju få katastrofala följder. Grejen är att vi lever i det nya förbundet och här har Gud utgjutit av sin ande över allt kött, med andra ord oss som tagit emot Jesus som vår frälsare. Så frågan till Gud om sanningshalten i en profetia görs “internt” i varje kristen människa kan man säga. I hen finns Guds ande för att tillfråga och bedöma.
Om vi då är osäkra på hur Gud låter när han kontaktar oss, så kommer det ju vara oundvikligt för mitt eget intellekt att låta bli att lägga sig i. Därför finns det få saker som är viktigare än att lära sig urskilja Guds röst i sitt inre, annars kommer vi skicka ut barnet med badvattnet. Och vi kommer att vända oss emot Gud när vi tror att vi kämpar på hans sida. "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!" (Upp 2:7)
För en tid sedan hörde jag en berättelse från en av Thomas Sjödins böcker. Här berättar han om termostatens specifika egenskaper i förhållande till termometerns. Termometern vet ni, den påverkar ingen, men den påverkas av alla miljöer som den kommer i närheten av. Termostaten däremot, den sätter temperaturen var den än befinner sig. Inget sammanhang är för svårt för den att påverka. Och Jesus var ju just den här termostaten där han kom in i världen. Han kom in och han påverkade sin omgivning. Och sedan har han gett oss uppdraget att påverka vår omgivning.
I följande berättelse så får Jesu mor Maria vara en termostat när hon hälsar på hemma hos Elisabet: (Luk 1:39-45)”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”
I den här berättelsen börjar ett ofött barn sparka i sin mammas mage och Elisabet fylls av helig Ande. Snacka om att det är Maria som genom sin blotta närvaro sätter temperaturen i rummet, vilket får anses vara termostatens egenskap och att det är övernaturliga saker som händer också.
Jag har hört direkt från personer som varit involverade i väckelser hur Guds Ande har vilat så starkt över de som varit en del av den att när de rört sig ute i samhället så har människor bara helt okontrollerat börjat gråta och t o m trillat ihop av Guds kraft för att de kommit för nära en person som varit i närheten av kraftkällan. För det är vad jag tror att Maria har varit i den här berättelsen. Hon har varit nära kraftkällan och när hon träder in i närheten av någon som är öppen för Gud, så påverkas den personen, i detta fall Elisabet, bara av Marias närvaro.
Kan det hända dig och mig tänker jag alltid när jag hör talas om saker som detta? För jag lever många gånger ett kristet liv som framförallt är intellektuellt. Alltså min tro handlar mer om ord och formuleringar än om kraft. Och när jag läser bibeln så ser jag ju att bibeln handlar lika mycket eller kanske mer om kraft. Jag tror också att bibeln lika mycket handlar om oss idag. Men många gånger omvandlar jag den bara till ett intellektuellt tankearbete. Men då är det något jag går miste om.
Vad gör vi då för fel? Och jag går verkligen inte fri här. Jag glömmer bort att för Jesus och även för Apostlarna, som fortsätter Jesu arbete, så handlade evangeliet också om ”kraft” - Guds kraft.
I slutet på förra veckan så skickade en kompis en länk från Youtube med undervisning med en man som jag lyssnade mycket på för 10 år sedan. Jag läste allt jag kunde komma över som han skrivit och jag och frugan var t o m i stockholm och lyssnade till honom under en tre dagar lång konferens. Han är amerikan och jag tror att detta är enda tillfället han varit i Sverige. Under den här tiden, för tio år sedan, så blev jag helt klubbad av Guds kraft vid flera tillfällen genom den här mannens undervisning. Ett ex. Vi hade som familj en lång period bakom oss av jobbiga saker och jag ropade dagligen till Gud om att hjälpa oss, utan att jag såg något resultat. Så en dag efter vad som ändå kändes som en halv evighet (var förmodligen några år, men jag minns inte) satt jag hemma i soffan och läste ett av hans vittnesbörd och Guds kraft kom över mig så jag hamnade på golvet och kunde inte resa mig upp på en halvtimme. Det var inte på något sätt skrämmande, det var en helt underbar upplevelse, och det bästa sättet att beskriva det på var att jag upplevde det som pulserande av kärlek genom kroppen på mig.
När min vän skickar den här länken så visste han inget om detta. Och jag hade helt glömt bort hur påverkad jag hade varit av den här mannens undervisning. Jag hade glömt bort den händelse jag precis beskrivit och tänkte inte ens på det när jag fick länken med undervisning. Det var en två timmar lång predikan så jag drog mig lite för att lyssna på den. Men jag sitter mycket i bilen, så jag började där. Han berättade väldigt mycket från sitt eget vittnesbörd och hur Gud kallade honom. Jag hade hört det mesta av vad han berättade om. Men efter säg någon timma in i undervisningen så började jag känna att det inte bara var ord som förmedlades. Och jag har ju inte som Elisabeth någon bebis i magen som sparkade till mig. Men jag kände något. Det var inte bara ord, det var kraft också som gick ut från undervisningen. Jag kände det i hela min varelse. Och jag blev medveten om hur väldigt längesedan det var sedan jag känt det.
Jesu undervisning var lika mycket eller kanske mer kraft än ord, och han har sagt att vi ska kunna utföra samma saker och ändå mäktigare om vi följer honom. Det är ju samma kraft som Elisabeth uppfattar här i berättelsen som kommer att göra människor fria, helade och återupprättade. Men vi frikyrkonördar, alltså dit jag räknar mig själv. Vi tror ju att om jag bara lägger orden rätt och lyckats med att genom min undervisning bygga upp något som skapar ett antiklimax så kommer väckelsen. Men så är det inte. Vi kan inte återskapa Gudsnärvaro genom komunikationsfärdigheter, eller välspelad musik och sång. Nej Guds kraft är det som skapar tro i människor. Det kommer inte genom att jag lägger ut ord som ett perfekt pussel för människor att häpna över. Nej, Guds närvaro styr vi inte över.
Men - frågar sig nu någon. Är det då inget vi kan göra eftersom det bara är, och jag upprepar bara är Guds kraft som förvandlar människor. Uppenbart är att den mannen som jag lyssnade till och Maria i bibelberättelsen har varit i närheten av källan så att det påverkar deras omgivning. Men hur kommer vi dit? Så att människor i vår omgivning påverkas? Hur får vi se det som Elisabeth fick uppleva? En förvandlande kraft.
Att predika och hoppas på att Guds kraft också ska vara närvarande genom det man säger innebär att man i sin ensamhet, ropar desperat efter Gud och att i det offentliga ta risker. En riska att fullständigt göra bort sig.
Gud kommer inte att tända på en buske som står och brinner för människor att samlas runt så att han kan tala till dem så som han talade till Mose. För han har redan tänt en eld genom sin helige Ande och den brinner i de troendes hjärtan. Ditt och mitt. Men precis som det var för mig så kan det vara för dig. Att det var allt för länge sedan som du kom i närheten av den elden. Och det vet ni hur det är om man tar ut ett vedträd som ligger och brinner i brasan och lägger det vid sidan av, så slocknar det fortare än de som fortfarande ligger kvar tillsammans. Likadant är det för oss. Om vi kommer bort från kraftkällan så svalnar vi också. Och vi behöver komma in i hans närhet igen för att tändas på. Igen och igen och igen för att vi i vår tur ska kunna tända andra. Att vara bärare av Guds kraft är en färskvara. Och detta har ju inget med min egen karisma att göra, utan det är ju där Gud rör vid oss och andra.
OK, som avslutning nu så ska du få höra det allra viktigaste. Och det är att det är Guds uppdrag som vi är en del utav. Det är Guds ansvar, som vi får vara en del utav. Vi behöver inte må dåligt eller känna oss som en andra klassens kristna för att det inte ”händer”. Ni fattar va! Vi styr inte över Guds kraft. Men det finns något annat som vi styr över - vi styr över vår egen längtan efter Guds närhet. Och det som skapar tillfälle för Gud att röra vid människor som kommer i närheten av församlingen är vår längtan efter att själva bli berörda av Gud. Detta skapar en atmosfär där människor blir vidrörda av Guds närhet och kommer till tro. Alltså vi som redan finns med styr ändå över om Guds kraft och kärlek finns i vår gemenskap genom att vi själva längtar efter den. Och vår längtan är en förutsättning för att människor som kommer i närheten av församlingen ska bli vidrörda av Guds kärlek och inte bara vår teologiska tankesmörja.
Utan Guds kraft som påverkar människor genom hans kärlek så är vi bara det som Paulus skriver om i 1 Kor 13:1-3
Om jag talar
både människors
och änglars språk
men inte har kärlek,
är jag bara ekande brons
eller en skrällande cymbal.
Och om jag har profetisk gåva
och vet alla hemligheter
och har all kunskap,
och om jag har all tro
så att jag kan flytta berg
men inte har kärlek,
så är jag ingenting.
Och om jag delar ut
allt jag äger
och om jag offrar min kropp
till att brännas
men inte har kärlek,
så vinner jag ingenting.
Jag vet många människor som säger att det där med helig Ande och att uppleva så mycket är inget för mig. Och då säger jag OK, kanske inte för dig, men för att de du har runt om dig ska vakna inför att det glada budskapet om frälsning är på riktigt så måste du först ta emot av och längta efter den kraft som utgår från Jesus Kristus själv.
Jag har själv slarvat med att trycka på detta i min förkunnelse under många år för att min egen upplevelse har varit att Gud har dragit i mig snarare än att jag följt honom. Tro har bara funnits där. Och det menar jag absolut kan stämma. Men jag har insett ju längre jag varit kristen att min respons på hans dragning faktiskt alltid har funnits där, men att jag varit omedveten om den. Andra har sett det men jag har bara levt på. Och detta vill jag ta med dig i utifrån Markusevangeliet kap 1 vers 14-15 där det står följande:
Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sade: "Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!"
Min reflektion över följande ämne har också tagit fart genom att människor inte i lika stor utsträckning återvänt till kyrkan och våra gudstjänster efter Covid-19 pandemin. Min egen upplevelse under pandemin var att när vi inte fick fortsätta träffas under våren 2020 så var det fantastiskt att få titta på sin egen pastor och sitt eget sammanhang på Youtube varje söndag. Efter några månader blev detta tråkigt och jag började längta tillbaka till kyrkan och att fira gudstjänst på plats. Så när vi fick börja mötas igen sommaren 2021 så var det helt omöjligt att håll mig borta från kyrkan. Det var då det gick upp för oss som möttes att alla inte hade uppfattat det såhär. Alla hade inte hittat tillbaka, livet utan kyrka under drygt ett år hade istället skapat nya vanor hos vissa som helt utmanövrerat behovet att gå till kyrkan på söndagar.
Som pastor är det omöjligt att låta bli att reflektera över hur detta kommer sig. Min egen längtan var grundad i erfarenheter av åtskilliga möten med Jesus Kristus i samband med gudstjänster, men också givetvis längtan efter socialt umgänge. Vilket var det då som människor inte hittade tillbaka till? Och helt utan att gjort någon större undersökning så tänker jag att erfarenheten av gudsmöten i våra gudstjänster inte har varit tillräckligt motiverande för människor att hitta tillbaka. Det sociala umgänget kan man ha hittat på andra ställen och faktiskt ersatt det utbyte man fått i kyrkan av socialt umgänge.
Om vi nu utgår i från texten från Markus här ovan och börjar med att reflektera över att "Guds rike är nära"! I flera av de engelska översättningarna: “…the kingdom of God is at hand…” I svenskan ”Guds rike är nära!” Men en kilometer bort är också nära. Men i Engelskan säger man snarare fritt översatt “på en armlängds avstånd”. Det är alltså bara att sträcka sig ut och fånga det. Det är nära. Så nära är Guds rike idag.
Om det är sant att Guds rike är så nära, då är det sant oavsett omständigheter och former på gudstjänst eller var jag befinner mig, jag kan vara på Mount Everest eller i Marianergraven på 11000 meters djup på havets botten och Guds rike är ändå nära.
Det är alltså bara att resa sig upp och ta tag i det så är man med. Det är vad Jesus säger. Men han ger ett villkor för att vi ska kunna få fatt i Guds rike. Han säger "Omvänd er och tro på evangeliet"!
Att leva omvänt är att titta på sin omgivning genom honom. När vi försöker att se honom genom något annat så kommer han att bli förvrängd. T ex. Om vi anordnar en välgörenhetskonsert för ex. Ensamkommande flyktingbarn. Så kan vi göra det på två sätt och det ena är fel enligt evangeliet.
Det första sättet är att vi organiserar, övar och genomför allt med Jesus för vår inre syn. Jesus är orsaken till arrangemanget, han är vägen fram för att genomföra det och han är målet med tillställningen.
Det andra är att vi organiserar, övar och genomför och ber Jesus välsigna det vi gör. Men det är inte att leva i omvändelse. Omvändelse är när Jesus genomsyrar allt vi gör.
Han är orsaken till det vi gör.
Han är den som ska ha äran för att vi fick idén.
Och hans är äran när allt är genomfört.
För omvändelse är när jag säger: ”Jesus, nu får du ta över rodret och jag vill ha dig för min inre syn och det du leder mig till!” Det är omvändelse, när jag inte längre tar kontroll över mitt eget liv, utan har överlämnat det i Guds händer ”att leda mig på rätta vägar för sitt namns skull!”
Det finns ingen frälsning om vi inte personligen erkänner vår skuld och vänder oss till Jesus.
Och till sist avslutar Jesus med att säga:
”Tro på evangeliet!”: Jag hittade ett bra citat till detta: “To be a Christian is to bet your life that Christ is right.” ”Att vara en kristen är att slå vad om sitt eget liv att Kristus har rätt!” Och jag tycker att det är en ganska bra bild för vad tro innebär.
Sammanfattning!
Att kalla människor till omvändelse från sig själva uppfattas inte som något glatt budskap idag. Det är liksom inte politiskt korrekt att tala om. Inte ens i kyrkan talar vi om det. Vi predikar ett evangelium för att uppmuntra människor.
Men någon gång ibland så måste vi tala om omvändelsen. För människor hittar inte fram till Jesus i våra församlingar. Man hittar traditioner och vänner i kyrkan, och kanske en intellektuell tro, men man blir inte lärjungar utan omvändelse. Man får aldrig ett personligt möte med Jesus utan omvändelse och tro. För att bli lärjunge måste man omvända sig och tro. Vända sig bort från allt sitt eget och tro. Att slå vad om sitt eget liv att Kristus har rätt!
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
